Jämtlandstriangeln med småbarn

JÄMTLANDSTRIANGLEN MED SMÅBARN

Med tre småbarn på fjällvandring
Midsommaraftons morgon 2004 började vi vår vandring från Storulvåns fjällstation. Först över bron var Johan och Henrik, tolv respektive tio år gamla, och strax därefter studsade Oskar, fyra och ett halvt år, också över bron.

Kan man gå Jämtlandstriangeln med en fyra och ett halvtåring? Svaret är nog inte självklart ja, och det var heller inte självklart för oss när vi startade vår veckovandring i Jämtlandsfjällen.

Olika reservplaner fanns hela tiden i bakhuvudet, allt från att stanna i närområdet kring Storulvån, till en kortare vandring. Men sex dagar senare hade vi tre vuxna tillsammans med våra tre barn tagit oss alla 47 kilometrarna runt Jämtlandstriangeln!

Jämtlandstriangeln är en vandring som består av tre dagsetapper (för vuxna): Storulvån - Sylarna 16 km, Sylarna - Blåhammaren 19 km och Blåhammaren - Storulvån 12 km. Starten i Storulvån är lättillgänglig, antingen med bil eller med tåg till Enafors och sedan vidare med taxi. Den är ganska lättgången och i högsäsongen mitten av juli till början av september väldigt populär. I juni månad som vi gick detta år kan det vara ganska blött, en del snö kvar, men å andra sidan får man ha fjällen för sig själv, vilket vi tycker är en stor fördel. Vi delade dagsetapperna i två vandringar. Varannan natt sov vi inne på fjällstationer och varannan natt i tält. Barnen tyckte nätterna i tältet var allra bäst, medan vi vuxna uppskattade en dusch då och då. Våra dagsetapper blev då istället 6, 8, 9 eller som allra mest 10 km. Som vanligt när man vandrar är det kanske höjdmetrarna som är mer intressanta än antalet kilometrar. Båda vandringarna upp till Sylarnas och Blåhammarens fjällstationer är tuffa, både för små barnsben och för vuxna med en del packning på ryggen.

Upplägget kräver full packning med tält, sovsäckar och kök mm. Och när man som vi var sex personer på denna vandring, så krävs både två tält och två stormkök. Att vi var tre vuxna som bar rejäla ryggsäckar med över 20 kg i varje ryggsäck var en stor fördel jämfört om vi bara var två och därtill en stor trygghet om något skulle hända längs vägen.

Våra stora barn, bar sin egen packning, med sovsäck, liggunderlag och kläder. Därutöver några knäckebrödspaket och några toarullar och annat som var skrymmande, men som inte vägde något. Jag uppskattar att deras packning vägde sådär 6-8 kg. Minstingen bar en symbolisk ryggsäck med sina matgrejor och några pyttesmå leksaker att roa sig med längs vägen. I de "hemliga" facken i hans ryggsäck, fanns också några mutor i form av tablettaskar, som vi plockade fram i extra jobbiga uppförsbackar.

Kanske en kilometer från Storulvån kom första regnskuren och det var dags att plocka på full regnmundering. Det tar sin lilla tid, innan alla fått på sina kläder och regnskydden på ryggsäckarna. Efter någon dags vandring, brukar det bli så att man nästan hela tiden går i regnstället om inte solen strålar, vilket om man har ett regnställ av hygglig kvalitet är helt OK och väldigt praktiskt med barn. Det kommer ofta en lite skur då och då.

Vår största utmaning var att hålla fyraåringen torrskodd, hela vägen, för några extra stövlar i packningen ingår inte! Mitt bästa knep, som jag kom på längs vandringen, var hur vi drog åt Oskars regnbyxor med packremmar runt stövlarna. Och han hade torra fötter hela vägen och det är nog A och O om man ska locka en liten kille eller tjej på en fjällvandring, i varje fall mer än en gång. Om olyckan ändå skulle vara framme, gäller nya torra sockor och sedan plastpåsar i stövlarna eller kängorna.

Blöt om fötterna blir man oavsett vid vaden och vid midsommartid blir det gärna några vad. Då kommer äventyrssandalerna väl till pass, som också blir utmärkta inneskor på fjällstationerna. Självklart krävs extra omsorg om att hitta trygga vadställen med barn på fjället, och då gäller det att leta där vattendraget är som bredast. En käpp eller stav i handen gör vadet ännu tryggare. Minstingen fick vi förstås bära över. Och för de stora blev vaden något av dagens höjdpunkter, med lite extra äventyr. Midsommarafton firade vi vid rastskyddet vid Spåime. Istället för dans runt midsommarstången, blev det dans runt en vinterledmarkering, ett sådant där rött kryss som finns på bild i alla turistbroschyrer från fjällvärlden. Med oss i packningen fanns både sill och köttbullar. Det blev en väldigt speciell midsommar där på fjället. Jag minns hur vi satt när barnen hade somnat och med en whiskey i handen, spanade utöver fjällen och solen som fortfarande sent på kvällen lyste. För vi midsommartid behövs inga ficklampor i fjällen.

Andra fina minnen från vandringen är hur jag och min man sjöng "Världens bästa Karlsson" för Oskar då och då och hur han då fick sig en åktur i luften mellan oss. Och när Henrik berättade sina påhittade sagor om Blåhammaren och Stenyxan, som sedermera också blev figurer som tillverkades under vandringen. Eller barnens jubel när helikoptern landade i dimman precis utanför fönstret i bastun på Blåhammaren.

För dig som inte vill ge upp fjällvandringar bara för att du har småbarn, ge det en chans, ta med dig massor av tålamod, gott humör och lite mutor, så ska du att se att det går hur bra som helst!

Karin från Malmö